Norwegian Wood eller Maria besöker biblioteket

Det här är den tredje boken av Haruki Murakami som jag läser i en följd. Jag började med Kafka på Stranden, kunde inte lägga ifrån mig den, en otrolig berättelse - en blandning av verklighet och dröm. En touch av Paul Auster, Bulgakovs Mästaren & Margarita och John Fowles The Magus men kanske mycket bättre än alla dessa. En underbar skröna, personlig och känslig. I morse läste jag ut Fågeln Som Vrider Upp Världen, en 700 sidors pocket som jag hade med mig på resan till Peleponnessos; jag läste den på hotellet istället för siesta, på stranden och på båten. Så fort jag var klar tog jag fram en ny Murakami, jag fick den av Maria, en god vän som försökt läsa boken men som aldrig kommit in i den utan hade gett upp. Det var lite förvånande eftersom vi brukar ha samma smak för böcker och Murakami är lättläst, trots alla intriger och drömblandade berättelser. Jag började läsa Norwegian Wood, boken som 1987 gjorde Murakami så känd och uppmärksammad i Japan att han inte stod ut, han flyttade och återvände inte förrän 1995. Efter några sidor var jag inne i hans värld igen, denna gång är blandningen mellan dröm och verklighet inte så markant, i alla fall inte efter de första femtio sidorna. Jag tittar i Marias bok samtidigt som jag läser och jag behöver inte ha privatdetektiven Ushikawas talang för att lista ut vad Maria gjorde för fel. Min undersökning av den begagnade boken visar ett första hundöra redan på sidan sju, mitt i ett långt beskrivande stycke. Nästa hundöra finns på sidan femton, också detta utan någon vettig plats för avbrott eller vila. Redan på sidan tjugo dyker så nästa avbrott upp, ett rejält hundöra, kanske vikt mer än en gång. Här hade något viktigt hänt och mycket riktigt fanns ett nytt hundöra redan på nästa sida, sidan tjugoett. Jag såg framför mig hur Maria tagit fram boken när hon kröp ner i sängen, hur hon irriterat vände sig bort från den snarkande maken och började bläddra i boken, efter några sidor föll ögonlocken ner och hon hade svårt att följa texten, hon vaknade till av att hon själv snarkade lätt, och hon lyckades vika ett klumpigt hundöra i boken. På morgonen mindes hon svagt en dröm hon haft. Hon hade drömt om ett bibliotek som låg längst ned i en uttorkad brunn på en granntomt och hur hon klättrat ned med hjälp av en skranglig repstege bara för att finna en enda bok i bibliotekets hyllor, 20 meter ned i brunnen. När hon äntligen lyckats klättra upp för repstegen, med boken under armen, var hon så utmattad att hon stupade i säng och när hon försökte läsa några sidor så var hon så trött att hon somnade till men väckte sig själv då hon tappade den tunga boken i ansiktet och slog upp ett stort jack i ögonbrynet. På morgonen kände hon sig öm i ansiktet. Bredvid henne i sängen låg boken Norwegian Wood av Haruki Murakami, knölig och sönderläst, med blodfläckar på omslaget. Maria bestämde sig för att gå upp och titta sig själv i spegeln, kan hon ha tappat boken i ansiktet på natten, det verkade märkligt. När hon satte ner fötterna såg hon en cykelhjälm på golvet, en skinande blank cykelhjälm; precis en sådan som hon hade funderat på att köpa men ångrat sig eftersom hon inte hade hittat någon som matchade färgen på hennes kappa. Varför låg den hjälmen här? Hon klev över den, gick ut i hallen och ställde sig framför den stora spegeln. Där blev hon stående och hon märkte inte att telefonen ringde inne i köket. Som den gjort hela morgonen.